Alla som misstänker att ett barn far illa kan anmäla det till socialtjänsten. Det kallas för en orosanmälan. En anmälan betyder inte att man anmäler till exempel en förälder, utan att man anmäler sin oro för ett barn. Det finns inga formella krav på hur en orosanmälan ska göras. Det viktiga är att man hör av sig till socialtjänsten och berättar vem man är orolig för och varför. Om man bara vill ställa frågor om ett barns situation kan man göra det utan att säga vad barnet heter. En anmälan kan vara muntlig eller skriftlig. Man får vara anonym. Vid en anonym anmälan är det extra viktigt att man lämnar så detaljerade uppgifter som möjligt om den man är orolig för. Det underlättar socialtjänstens arbete med att hantera anmälan.
Viktigt att komma ihåg är att personal i förskola, skola eller vård som misstänker att ett barn far illa, måste enligt lag anmäla det till socialtjänsten.
Men, för de allra flesta barn som kommer i kontakt med socialtjänsten handlar det inte om en akut eller farlig situation. Då är det vanliga att socialtjänsten istället kontaktar barnet och föräldrarna för att prata om det som står i anmälan. De brukar också prata mer med den som gjorde anmälan. När någon gör en orosanmälan tar socialtjänsten emot den och läser eller lyssnar på vad anmälaren är orolig för. Nästa steg för socialtjänsten är att bestämma om oron är så allvarlig att de måste skydda barnet akut. Så kan det vara till exempel om anmälan innehåller information om att det finns våld hemma. Eller om barnet snabbt behöver komma bort från en farlig situation.
Om socialtjänsten bedömer att ett barn kan behöva skydd eller stöd är det deras uppgift att ta reda på vad som är bäst för barnet och familjen. Det kallas att de utreder barnets situation. I utredningen får både föräldrar och barn vara delaktiga och ge sin version. Socialtjänsten kan också behöva prata med andra som känner barnet, som släktingar och lärare. Under utredningen tar socialtjänsten kontakt med vuxna som kan berätta hur barnet har det. Det kan till exempel vara personer som jobbar i skolan eller en tränare som barnet träffar ofta. Barnet kan själv komma med förslag på vilka vuxna som socialtjänsten kan prata med.
Socialtjänsten ska se till att barn som inte har det bra får det stöd och skydd de behöver. Det arbetet ska helst ske i ett nära samarbete med familjen. Om socialtjänsten och föräldrarna inte kan komma överens är socialtjänsten skyldiga att utreda barnets behov av hjälp och skydd, även om föräldrarna inte vill det.